Det är tufft just nu. Av många anledningar. Det har varit ganska stabilt ett tag, lite för stabilt, och som vanligt är det som att grej efter grej pratas om och sedan händer grej efter grej. Ibland känns det okej och ibland känns det som att oron kommer äta upp mig.
Saknar min älskade skrutta så mycket. Första tiden grät jag mig till sömns varje kväll. En ångest likt ingen jag känt förut. Då jag fortfarande åt antidepp den första veckan så trubbades toppen av och jag klarade mig igenom den värsta chocken utan att vara alltför självdestruktiv. Sedan blev dom avtrubbade känslorna för mycket och jag valde att sluta ta antideppen för att kunna sörja ordentligt, annars byggs allt bara upp och kommer igen allt på en gång när jag väl slutar. Så efter någon månad eller två började jag ta det igen. Har landat i allt det nu tror jag. Vissa kvällar rinner tårarna fortfarande okontrollerat och känns fortfarande outhärdliga och varje månad den 7e är det extra jobbigt, men jag överlever bättre än jag trodde. Sen har jag ju en liten tandlös farbror som hjälper mycket. Vet faktiskt inte vad jag hade gjort om jag inte hade honom (även om han vissa dagar hellre tittar på marsvinen än gosar), för Ester hade jag inte kunnat ha, även fast jag älskar den slafsiga knasbollen till döds.
Ska försöka avsluta med lite gladare text. Jag gick äntligen ner i andel sjukskrivning i somras, från 100% till 75%. Känns så skönt att få lite mer svart på vitt att saker går åt rätt håll, trots alla motgångar dom senaste 2 åren, varav ett par var så jobbiga att jag inte trodde jag skulle ta mig igenom det. Men så har jag ju min tatuering att påminna mig om att jag faktiskt kan.
Den 14/10 var jag på studiebesök hos ett ställe som heter Loviselund Städ & Service och den 20e var min första dag. Bara praktik hittills, men det är fortfarande oerhört stort för mig och jag stormtrivs hittills. Det är jobbigt att jag inte har tid att vara så perfektionistisk och noggrann som jag skulle vilja vara, men det är bra träning också. Även fast jag har blivit mycket bättre på att inte försöka göra allt felfritt så är det fortfarande jobbigt. Jag hoppas att jag får fortsätta där och att jag runt årsskiftet kan börja gå upp i 50%, känner mig så uttråkad när jag är hemma, även om jag verkligen behöver den vilan emellan.
Men det känns så stört att jag äntligen är här. Det har pratats om det här hela året, om hur och när och var - och nu är vi här. Lilla jag. Lilla oroliga ångestfyllda jag. Jag trodde aldrig att jag skulle vara här nu. Ett tag trodde jag att jag aldrig någonsin skulle kunna klara av ett jobb av något slag. Och även fast jag blivit sämre efter jag avslutade terapin i våras så är jag fortfarande mycket bättre än innan den. Och väldigt, väldigt mycket bättre än jag var innan den första hjälpsamma terapin. Känner ibland att jag har så många jag vill tacka, men jag vet inte hur och ibland känns det nästan lite överdrivet. Åt helvete med dig, sociala fobi.
