Den där black-outen. Jag bröt ihop. Bara gick och gick. Jag visste att jag gick. Såg alltid runt mig, men jag hade helt plötsligt ingen som helst aning om vart jag var. Föll ihop vid en vägg. Skakade och grät. Jag visste ingenting. Jag visste inte vartfan jag var, jag kunde knappt mitt eget namn. Det ringde. Smsades. Folk undrade vad som hände. Vart jag var. Skällde på mig. Jag bara grät och skakade mer. Marken var så jävla kall. Glassplitter låg runt mig. Det kändes som att jag satt där i en evighet innan jag äntligen började minnas. Blev hämtad och utskälld.
" - Jag vill inte ha hjälp för det just nu.
- Det är helt okej! Du tar väl kontakt med mig om du känner att du vill ändå?
- Mm.."
Post. Torsdagen den tjugoåttonde februari klockan ett. Jag ville ju inte. Jag klarar det inte. Skrik, tårar, dödsångest, panikattacker och skällande.
Ny tid. Jag ville ju inte. "Det är sån som Jenny går på och det funkar för henne. Det är ju ingen psykolog du går till.". Jaha? Än sen då? Jag vill ju inte. Jag pallar inte. Jag klarar inte av det! Är det så svårt att förstå?
Det skriks i huvudet. "Fortsätt jobba i häftet". Vilket häfte? Vilken sida? Vad händer? "Det muntliga provet......". Nej sluta prata inte om det låt bli jag vill inte höra. Jag klarar inte det här. Ögonen bränner. "Det är bara att ta ett djupt andetag och göra det.". Fuckfuckfuckfuck. "Men gumman!". Händer som stryks över ryggen.
I dörröppningen. "Elin!". Håller fast mina armar. Fan. "Du måste göra något åt det här..". Fanfanfan. "Det finns hjälp att få.". Satansjävlafitthelvete. "Ju längre du skjuter upp problemen, desto större blir dom.". Tror du inte att jag vet det? "Du behöver inte börja. Du kan sitta och bara lyssna när dom andra pratar. Låtsas som att jag inte finns. Det kommer gå hur bra som helst. Blir det för jobbigt så är det bara att säga stopp.". Tror du jag skulle kunna säga det bland alla? "Det kommer kännas så mycket bättre efteråt. Tänk att det bara är en vanlig diskussion.". Ja, för det kommer ju hjälpa. Panik. Greppet blir bara starkare. Tårarna bara forsar. "Vet du vad jag skulle vilja? Att du går och pratar med kuratorn när dom andra åker skridskor. Och att du ringer till Prima.". JAG. VILL. INTE. Greppet släpper. Jag vet egentligen att hon bara menar väl. Springer till skåper och tar mina saker. Drar upp huvan för att dölja alla tårar och mascara som rinner. Undviker allas undrande blickar. Springer upp till vinden. Jag är bara inte mig själv.
Sitter under skrivbordet. Panikslagen. Hjärtat rusar. Hyperventilerar. Inbillar att jag hör henne i buren. Håller för öronen. Torrskriker. Jag kommer dö. Håller desperat i sidan av skrivbordet. Tror att jag kommer falla ner i ett hål. Känner hur golvet under mig försvinner, samtidigt som jag känner det så jävla väl.
Kommentera