Det river. Det gör så jävla ont.
Jag orkar inte.
Jag är så utmattad. Så orkeslös. Så yr.
Så jävla trött.
Ändå fortsätter jag. Fortsätter och fortsätter. Lyder.
För smärtan att stanna gör så jävla mycket ondare.
Är så fången i mig själv.
I en bur med spetsiga, rostiga nitar på insidan av gallret.
I en bur med spetsiga, rostiga nitar på insidan av gallret.
Skriker. Skriker dagarna i ända.
Gör jag något annat än skriker?
"Jag kanske borde..." - nej.
"Så mycket kan jag väl inte.." - nej.
"Okej, lite kanske.." - nej, du kan inte sluta än. Du är inte klar.
Avbryter varje gång. Och jag har inte kraften att stå emot.
Jag blir galen. Får ingen luft. Det bara snurrar runt.
Invaderar varje centimeter av mitt huvud. Alltid huvudvärk.
Handen skakar. Jag klarar inte ens att ta upp den.
Så värdelös.
Rött och gult. 125. 80. Ångest. Negativa. Ändå ångest. Borde inte få.
Duktig flicka. Jag har så ont i magen och huvudet. Jag är så yr.
"Finns det inga alternativ? Gurka, vart är du? Bara en. Nej det där är för mycket, hur ska du ta dig ur det här då tänkte du? De kommer i hemlighet skratta. Värdelösa, äckliga unge. Inte så fort! Inte allt!!".
Timmar. Distraktion. Tidsfördriv.
Kan det sluta blåsa?
Kan det sluta blåsa?
"Trogen och målmedveten. Ja, målmedveten är du verkligen!".
Dina mål. Kom ihåg dina mål. 45. 1000. 750. 500. 0.
Hur många timmar? För lite. "Svaga jävel, se vad alla andra kan! Varför kan inte du?!".
Upp. Ner. Upp. Ner. Stillastående.
Sluta. Jag vill inte höra. Var tyst. Jag har inga svar.
Jag tänker inte berätta. Du får samma svar som alla andra. Samma svar du läst så många gånger i tidningen.
Det river.
Jag kan inte förklara. Jag förstår inte ens själv.
Det gör så ont. Låt mig vara.
Jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
Kommentera