Satan vad dålig jag är på att blogga nuförtiden. Är mest så uppe och insjunken i allt annat.
Helt plötsligt var det bara 1 månad kvar till sommarlov och poff så var det bara 13 månader till studenten. Ett år. Hur fan i satans helvete gick det till? För två och ett halvt år sedan var jag bombsäker på att jag inte ens skulle komma in på gymnasiet eller ens vara vid liv nu. Var så insatt på att dö. Jag skulle inte fortsätta leva. Är väl inte lika grovt nu, men jag har svårt att se att jag lever efter 30. Det gör jag antagligen, men det känns så gammalt, vilket är sinnessjukt. Jag tror att jag kommer vara som en 90åring på dödsbädden när jag är 30. Tror det har med att jag inte vill växa upp.
Känns så konstigt att sitta och läsa gamla inlägg och böcker. Det känns inte alls som att det är jag som har skrivit det. Fast det kommer jag antagligen känna sedan om allt jag skriver nu. Och alla jävla bilder som gör att ångesten och viljan flyger genom taket.
Önskar att jag vågade öppna upp mig mer om det som tar plats nu egentligen, men det tar emot så sjukt mycket. Vill inte dra ner någon annan i det här hålet. Det är verkligen satans hål. Det är allt jag kan tänka på. Kan inte ens gå till bussen normalt längre, eller promenader överhuvudtaget, vilket suger. Är på grund av det här, hör och häpna, ledsen över att jag bara har 2-3 idrottslektioner kvar. That's fucked up. JAG av alla människor liksom, trots all extrem ångest jag får inför lektionerna. Samtidigt som jag vet att jag har problem så vägrar jag inse och acceptera det. Och att försöka bli bättre finns ju inga planer på. Så vad gör man?
Sitter som vanligt med sån otrolig ångest. Bläddrar som vanligt igenom samma bildmappar. Planerar och får nya mål. Jag är ju så satans sjuk i huvudet.
Kommentera