Alltså det är så jävla mycket känslor just nu. Det har varit så mycket kaos och förvirring, ångest som inte gått att tygla, sånt jävla självhat och frustration, förnekande, mer ångest, panik inför att hösten är här. Ovanpå det så kommer det här. För många tårar och alltför många panikslagna skrik i kudden när alla har gått till jobbet. Visst får jag väl något att pyssla med ett tag men alltså.. jag vill inte. Jag pallar inte. Jag är inte redo. Jag vill stanna i min safe zone. Är så panikslagen men en pyttepyttepyttepyttePYTTEdel av mig är samtidigt lite lättad. Få lämna lite av dom värsta åren lite mer bakom mig. Samtidigt är jag livrädd. Jag är så jävla rädd att jag ska hamna där igen nu. Bara att jag släpper efter just nu, att jag faktiskt tänker på att faktiskt göra det igen, att jag vill göra det igen, skrämmer mig. Jag litar inte på mig själv. Inte nu när allt håller på att ändras. Jag vågar inte vara själv. Jag är så fucking rädd.

Kommentera

Publiceras ej