Nu börjas det igen. Timmar av rotande i garderoben, provande och speglandes. "Jag blir fan större för varje sekund som går". Ingenting passar. "Jag kan inte visa mina ben i det här", "Mina armar ser konstiga ut i det här", "Varför har jag den här kroppsformen?". Häller i mig några liter i hopp om att kanske, bara kanske, så gör det en smula skillnad. "Fan vad svullen. Jag ser gravid ut". Trippelräknar, för säkerhetsskull. "Tänk om jag underskattar något brutalt? Jag kommer rulla fram imorgon. Har vi lunch imorgon? Ska jag äta frukost? Vad ska jag äta? Fiber och protein. Läskigt fett och elaka kolhydrater. Vilket socker? Jag föredrar kemikalier. Allt för mina nummer.". Den eviga, tysta, men så jävla högljudda, osynliga, bortskuffade kampen. Förnekelse och manipulation. Vet precis vilka kort som har och ska spelas. Som att försiktigt gå bland glas och skärvor från speglar, krossade av desperation och utmattning. Jag orkar inte mer, men jag orkar inte kämpa. Jag vill inte.
Så fort det första gula lövet kommer börjar det. 8 månaders tortyr. Jag dör hellre än att leva igenom det ännu en gång. Så fort det första gula lövet kommer, då kommer allting tillbaka som en tsunami. Väller över mig. Förstör allt i sin väg. Det krossar allt jag lyckats bygga upp i 3 månader. Det slutar aldrig. Det känns som att jag har stora stenar i halsen. I lungorna. Överallt inuti mig. Bara tynger ned. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till. För inte ett jävla piss hjälper. Smärtan är outhärdlig. Jag vill bara lägga mig ned. Det är inte värt att ta sig igenom 8 månader, för att sedan nästan känna sig orörd i 2 månader, för att sedan ha en månad då känslorna kommer då och då för att sedan slå till som en blixt från klar himmel. För när det väl slår till - då finns det ingenting som kan ta mig tillbaka. Då är jag fast igen i 8 månader av tortyr. Och jag orkar fan inte.
