Sväljer, en efter en. Tanken att ta alla är så frestande, men det skulle väl inte göra någonting överhuvudtaget. Varför skulle det? Men tanken är ändå så extremt frestande. Det kryper i kroppen. Jag vet inte vad jag ska göra med all den här ångesten. Vet inte vad jag ska säga på onsdag. Vill inte ljuga. Vill inte låta det komma fram heller. Kan inte ringa. Klarar inte att ringa. Och vad skulle det göra? Det går inte att prata bort det. Det är bara att trycka på eller ge efter. Och det känns så jävla mycket bättre att ge efter nu. Orkar inte kämpa. Det har gått tre månader. Det är nu det skulle ske i så fall. Varför är det så himla mycket svårare nu? Jag fryser ju fortfarande. Det är vinter. Jag har en bortförklaring. Det finns egentligen ingenting som stoppar. Varför?
Jag. Vill. Bara. Hem. Jag är så less. Jag vill inte mer. Jag är så trött. Det finns inget ljus i tunneln. Fanns aldrig. Jag fungerar inte. Vad är meningen om det alltid ska vara såhär? Få bara slut på det här jävla helvetet någon gång.
