Jag har blivit så jävla bitter och dryg. Mina svar är korta och liksom.. tomma. Som att jag inte bryr mig om vad folk berättar för mig just då. Gör mitt bästa att dölja det när jag umgås med folk och verkligen se till att ingenting slinker ur som kan verka vara negativt riktad mot den jag pratar med. Men allt som oftast så är jag bara tyst. Sen om det är helt för att faktiskt inte råka säga något som kan bli fel eller om det är för att jag är så konsumerad och sitter och räknar och planerar konstant vet jag inte, eller om det är en blandning av båda.
Ångest följt av illamående följt av panik. Hela kroppen värker, stjärnorna är tillbaka, huvudvärken förvärras av regnet och jag hör stundvis pulsen i mina öron. Allt bara dunkar. Ryggen och nacken blir värre. Jag har inte haft såhär ont på flera månader. Jag behöver verkligen en annan säng, det här går inte, den är alldeles för hård. Har ingen ork för någonting och oavsett hur mycket jag sover så är det aldrig tillräckligt. Det är som att jag aldrig gick och la mig. Dessa perioder som jag i hemlighet älskar och strävar efter. Fryser lite extra och blir nogrannare med tabletterna. Intalar mig att det inte bara hjälper för frusenheten. Dricker kopp efter kopp med te och flaska efter flaska med vatten. Går på toa varje timme. Intalar mig att det hjälper till slut.
Är så exalterad och så panikslagen inför den dagen. Tänk om jag svimmar när jag sitter där i stolen? Det får inte hända men fan, jag vill inte. Jag måste men fan vad jag inte vill.
Konsumerar varje vaken stund av varje dag. Kanske får jag en kort paus någon gång ibland, på några minuter.
