Jag tjatar om ångesten som aldrig lättar tillräckligt. Fortsätter få atarax utskrivet trots att jag aldrig hämtar ut det eftersom det är rena sockerpillret. Tjatar om hur jävligt jag sover och hur trött jag alltid är, även när propavanen knockat mig. Tjatar om att jag aldrig mår bättre, men medicinerna blir sällan ändrade. Efter nästan 5 månader på väldigt låg dos venlafaxin så höjdes den till slut och läkaren jag pratade med undrade varför ingen höjt dosen. Och olika läkare varenda jävla gång fram tills nu, har pratat med honom i telefon två eller tre gånger, men det skulle inte förvåna mig om jag får prata med en ny nästa gång.
Jag gör saker jag inte borde för att lätta ångesten. Men vafan ska jag göra när jag inte får någon hjälp och inget annat längre hjälper? Jag vill verkligen inte falla tillbaka totalt i det andra. Det är hemskt och så mycket vardagligt kommer bli så svårt igen.
Panikångesten har börjat komma tillbaka. Det värsta är när dom kommer och jag kör och inte kan köra åt sidan. Till slut är det som att bilen står under ett vattenfall och man försöker använda vindrutetorkarna för att se - det går inte. Det är så utmattande att försöka köra, hitta ett ställe att stanna på och försöka hålla tillbaka panikattacken tills dess och försöka se genom tårarna som gör synen helt suddig. Att sen sitta och skrika och hyperventilera, ibland mitt ute i ingenstans. Bara vilja krascha bilen och avsluta allt.
Det går framåt i KBTn. Jag bara väntar på ett enormt bakslag, för nu har det bara gått framåtframåtframåt sedan starten i september. Jag går bara i individuell, tbh så tror jag inte att grupp skulle hjälpa så jättemycket. Hursomhelst så är min terapeut helt underbar och jag märker varje gång hur avslappnad jag är när jag sitter där och hur lätt jag pratar. Det blir sällan blankt i huvudet. Jag känner mig inte korkad eller löjlig. Hon är förstående och försöker verkligen hjälpa mig och slåss för att få terapin förlängd. Hon säger att det alltid är så spännande varje gång för att jag gör så stora framsteg och är så ambitiös och verkligen går in 120%, men det är ju så jag är, all or nothing liksom.
Jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle klara av så fort. Det är galet.
Jag får sån ångest av vintern. Jag kan inte gå ut ordentligt. Röra på mig ordentligt. Kan knappt vänta på våren. Jag hoppas verkligen att vintern är över lika fort som det här året gått. Står verkligen inte ut med min kropp, men när jag ser någon annan som tydligen har en precis likadan kropp som jag så känns det som att jag skulle kunna göra vadsomhelst för att få den istället. Brains are crazy huh
