Jag börjar det här inlägget med en trigger warning. Om du som läser på något sätt, minsta lilla sätt, blir det minsta triggad av prat ang ätstörningar eller depression så snälla lämna det här inlägget.
Under förra året gick jag upp i vikt. Alla andra var så glada över det, liksom nöjda. Vad jag tyckte och kände spelade ingen roll, för alla andra var ju nöjda nu. Vad jag tyckte och kände spelade verkligen ingen som helst roll.
Mellan december 2014 och någon gång runt februari 2017 var tiden då jag kunde se min spegelbild och känna att det faktiskt var min egen spegelbild, att det där är jag och ingen främling. Det var allra första gången i mitt liv som jag känt så. Jag kände mig ganska okej med vad jag såg. Det kändes som att jag till slut var mig själv på pretty much alla sätt (så förutom min sociala fobi och depression). Det var så skönt. Men samtidigt hade jag ju alla dom där tankarna och den där rösten i huvudet, den där galet högljudda rösten.
Jag var 120% consumed by all of these thoughts. Men hur sjukt det här än kommer låta, så är det 300% sant;
Alla depressiva tankar var liksom put on hold. Jag fick ett annat fokus. Hade det inte blivit så så tror jag inte att jag hade levt nu.
Inte förrän nu under sommaren insåg jag hur jävla deep in the shit jag var. Under tiden jag gick upp i vikt så blev ju hjärnan lite klarare, hängde med lite bättre. Men med varje hekto så försvann en bit av mig igen och jag ser åter igen en främling i spegeln.
Oavsett vad jag gör så fortsätter jag bara att se en främling i spegeln. Den här vikten är liksom.. inte min. Inte där jag ska vara.
Men jag får inte vara på den vikten jag kände mig okej, trots att det var en hälsosam vikt för mig. En normal vikt för någon i min längd och ålder.
Men vad jag känner spelar ingen roll, bara alla andra är nöjda.
Kommentera