Önskar jag kunde gå tillbaka ett år i tiden och bara ge mig själv världens största käftsmäll. Jag var så korkad. Så dum. Rent ut sagt feg. Jag hatar mig själv för det och jag kommer nog alltid att göra det.
Jag trodde jag gjorde rätt val. Jag hoppades så. Men ack och damn så fel jag hade. Trodde jag verkligen att det skulle vara bättre så? Var det mer fair i stunden? ohja. Var det rätt in the long run? oh no. Men jag och mitt fega arsle får skylla sig själv. Done is done, right?
Vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Är rädd att jag inte ska hantera det. Att den gamla karusellen kommer börja gå igen. Men hey, det är ju sommar so I should be fine. Vad gör jag då? Nu när jag har mindre stöd än någonsin utifrån? Verkligen inget stöd alls? Vad i helvete gör jag? Vem pratar jag med? Vem frågar jag? Vem säger jag till? Inte för att jag förväntar mig hjälp när jag ber om den, men det är en annan sak.
Jag undrar hur mina ögon ändras. Hennes ord sitter som sten. "Det var som att dina ögon blev helt svarta på en gång". Skulle dom bli vita? Jag menar det var ju jag som sårade. Fucked up big time. Skulle dom lysa? Jag undrar verkligen vad hon skulle sagt. Hon kunde läsa mig rätt bra ändå.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv.
