“I find myself getting into these patterns of behaviour or thought – especially when I’m stuck up here [in my head]; I like to say that ‘this is like a bad neighbourhood, and I should not go walking alone' "
Chester Bennington
Jag har varit väldigt fast i mitt eget huvud ett tag nu, speciellt den här månaden, men det började väl när farfar dog i april, men som vanligt är det aldrig en lugn stund mellan händelser i mitt liv, det ska alltid vara något.
Unhealthy coping mechanisms kommer in i leken igen även om jag försöker vara pro-active och försöker hitta andra sätt att hantera allt. Det är jobbigt när den man egentligen vill prata ut om allt bullshit inte längre finns för att lyssna, och ännu jobbigare blir det when you're to blame for it. I made my bed, you know? Hade jag kunnat bädda om så hade inte en enda cell i mig tvekat.
Jag vet inte om du fortfarande kikar in ibland, men en stor del av mig hoppas, även om jag inte tror du gör det, det finns ju egentligen ingen anledning..
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, för att vara helt ärlig. Det känns som att jag står ensammare än någonsin. Räcker jag ut mitt lillfinger, som jag så många gånger blivit tillsagd att göra, så finns det ingen att greppa tag i. I tried och hamnade mellan stolar igen. Det känns nästan som att jag tappade mina händer också.
Nya känslor av tomhet rullar in varje månad. Vandrar i kvarter jag inte borde vandra i, men jag hittar inte ut och jag har ingen att guida mig tillbaka eller fråga om vägen. Jag bara vandrar och vandrar. Slukas hel. Det finns inga pengar att laga gatulamporna och när natten kommer vandrar jag tanklöst i mörkret. Jag vet exakt hur jag ska göra för att gå vilse, och det är svårt att stoppa. Jag ser liksom ingen anledning att inte gå vilse eller vandra vidare.
Kommentera