"300% anticipate 22 to be rougher" - did I jinx myself?
Tänkte väl inte direkt att det där "rougher" skulle börja mindre än en månad senare.
Blir frågad hur det är. Svarar att det är lättare. Mest för att jag inte gråter hela tiden nu, but it's a new kind of broken. En skam och skuldkänsla som jag aldrig ville känna. Något jag inte ville skulle hända så tidigt. Skuldkänslor för precis allt. Tänker på precis alla utom mig själv.
"Du kanske ska skriva ner vad som hände, om det är någon som behöver uppgifter om det". Om jag själv knappt vet då? Har försökt sedan sekunden det hände att komma ihåg vafan det var som gick så snett. Vad jag missade eller läste fel. Men jag vet inte. Jag vet vad jag trodde jag såg, att jag tyckte jag var så säker, och att det på något sätt var så himla fel, och nu är vi här. Allt jag vet är att det gick så jävla fel, och att det är mitt fel.
Första kvällen spelas sekunderna upp varje gång jag blundar. Känner kraften. Hör sirenerna. Allt går i vågor. Ångesten, andnöden, paniken, skammen, skulden. "Tänk om jag bara hade tittat rakt fram? Hurfan hade det gått då? Eller inte gått..". "Om jag ändå bara hade kommit ihåg att jag skulle tanka, då hade det aldrig hänt..". "Hade jag inte åkt för att köpa middag hade det aldrig hänt..".
Telefonen ringer och vibrerar hela kvällen. Folk som är oroliga och som vill trösta och lugna. Som vill höra hur det är med mig, medan jag bara vill veta hur det är med motparten, hur det är nästintill det enda jag kan tänka på.
Det knackar på dörren. "Jag tog med lite tidningar som du kan skölja ögonen med". "Lova mig att du inte gör något dumt". Ger henne ett lillfinger och hoppas hon förstår att jag är ärlig.
Visste inte vad jag skulle göra med tystnaden, det var för tyst, men jag visste inte vad jag skulle bryta det med. Jag ville inte riskera att förstöra någonting genom att få det associerat till det här.
Att behöva sätta mig igen, mindre än 18 timmar senare, var bland det mest ångestfyllda jag gjort. Jag litar inte på någonting jag gör, tvivlar på allt jag tror jag kunnat, tvivlar på alla bedömningar. Jag som tidigare aldrig kört vid tvivel har nu inget val och sitter med konstant tvivel. Vid ett par tillfällen tror jag att jag kommer bryta ihop. Jag litar inte på någonting.
Att vara tillbaka och se den materiella skadan var en konstig känsla. Det var svårt att greppa. Kändes som att alla visste vem jag var och det blev samma ångest som att vara i Nynäs.
Att se hur nära det var ett annat avslut var värre. "Missade jag min chans?" blandat med "Jag är så glad att jag ser runtomkring mig och inte rakt fram". 50cm och en halv sekund hade kunnat ge ett så annorlunda slut.
Hoppas på att ingen smärta kommer. Känner inte att jag är värd att få det kollat, jag satte mig här liksom, oavsett hur lite jag menade det. Jag är orsaken, så jag förtjänar inte att söka någon hjälp för någonting. Och hur skiljer jag det ens? När jag tidigare haft värk överallt? Hur ska jag veta vad som är nytt? Känner mest att det är rätt åt mig. I fucked up somehow, jag får pay the price typ.
