Känner mig vilsen. Riktigt jävla vilsen. På varje plan jag kan komma på. Känns som att jag tappat det totalt. Och ensamheten har redan börjat slå ut mig och ändå har den inte riktigt börjat. Och som alltid så är det ungefär där som orden tar slut.
Vet inte vad jag ska göra för att försöka hitta tillbaka till mig själv. Jag vill bara känna mig som mig själv igen. Och tyvärr vet jag bara två saker som kan hjälpa, varav den ena aldrig någonsin kommer ske för att det är totalt omöjligt.
Varje gång jag hamnar i ett headspace som det här vill jag sluta ta antideppen jag tar då. Börjar tänka på allt som inte hände innan jag började vandra i det träsket. Allt jag kände. För nu känner jag sällan annat än ångesten. Det är mest bara tomt. Eller en konstig känsla. När jag annars brukade känna lättnad känner jag lite som någon som trott att det i ett glas finns vanlig Cola men i själva verket är det sockerfri Cola, lite småfuskigt, artificiellt, en konstig illusion. Am I even making any sense? Jag tror inte det.
Bläddrar bland åratal av bilder och texter, tankar och skisser, målningar och fotografier. Försöker navigera, hitta where the fuck things went wrong. Hittar alltid samma svar. Quetiapin. Terapeuten. Vid varje uppföljning tänker jag att jag måste be att få träffa Heléne igen. Jag vet inte riktigt vem annars jag ska klara att prata med. Det är så mycket som jag bara lyckades prata om, eller skrapa på ytan av saker, hos henne. Tror det var mycket för lägenheten hon hade. Inget sterilt, inget plastigt eller rostfritt, inga tickande klockor, ingen sjukhusmiljö eller folk som stirrar. Jag var bara en person som gick upp i en port någon kväll i veckan. Men varje gång jag ska försöka be om att få träffa henne igen så tar det stopp. Och jag vet inte hur jag ska få ut det.
Jag saknar dig, som vanligt. Som varje dag i snart två år. Fortsätter vara arg på mig själv. Tycka att jag är så korkad som trodde det var det rätta. Så många nätter jag tagit upp telefonen eller datorn för att sedan lägga ifrån mig. För du kommer inte att vara där.
Jag är trött på att allt känns fel, men jag hittar inte svaret på varför allt känns fel. Inte mer än ett litet svar, som inte känns som att det kan vara rätt. Hur kan allt i hela det förbannade livet kännas fel pga det? Men varje kväll känner jag ångesten och paniken. Över just den lilla, enorma grejen. Försöker frenetiskt komma fram till hur jag ska lyckas fixa det. Lyckas aldrig. Precis som jag alltid skrivit.
