Jaa. Var börjar man ens?
6 månder går fort. Helt sjukt att det redan har gått så fort. Att jag bott här ett halvt år. Hjälpte det? Well yeah. Allt fortsatte att gå åt helvete, vilket var väntat, men jag har mitt space. That's all I wanted. Jag trivs. Jag saknar mina rundor, så fruktansvärt mycket, men jag har mitt space och det var mer en fråga om liv eller död. Skogen och vägarna finns kvar och det finns plats att sova so I got the best of two worlds basically. Vet inte om folk riktigt fattade, eller trodde, att jag faktiskt flyttade när jag sa det. But I did.
Började med KBT i februari. Det har varit så förjävla jobbigt. Inte rent uppgiftsmässigt eller samtalsmässigt, utan mer för att det har gjort min redan skyhöga oförklarliga stressnivå att gå igenom taket ännu mer och gjort mig helt utslagen. Kroppen värker mer än någonsin och jag har aldrig varit såhär trött rent fysiskt utan att ha haft influensa. Dagarna glider in i varandra, jag vet aldrig vad det är för dag förrän det är lördag och jag får min påminnelse om bokade tider hos Capio på måndagar. Jag som så länge varit så uppe i att hålla koll på vad jag äter och se till att jag rör på mig orkar inte, vilket inte ger min kropp mer energi direkt. Har säkert massa vitaminbrister. Inte nog med att jag mår sämre både fysiskt och psykiskt så kan jag knappt prata ordentligt längre. Jag har svårt att avsluta meningar när jag pratar, tappar ord, slänger om bokstäver och ord både när jag skriver och pratar och kan inte koncentrera mig för fem öre. Hursomhelst så kommer jag hoppa av. KBT kommer inte hjälpa mig just nu, mer stjälpa än hjälpa. Kanske längre fram i tiden, men inte just nu. Det blir för mycket, speciellt om jag inte kan kontrollera min kost och träning längre. Jag tänker inte lägga tid på "schemalagd KBT", eller vad man ska säga, om det fuckar upp allt annat för det mår jag bara sämre av och det förvärrar allt som jag faktiskt går i terapi för.
Vet inte ens vad jag skriver längre.
