Jag vill bara känna det där ruset. Av värmen, alla färger på himlen. Den där speciella känslan. Lukten av rök på ett berg med utsikt över vatten. Utsikt över stad. Prata om allt. Skratta och gråta. Kramas. Jag vill bara slippa vara för mig själv. Isolerad. Lämnad åt mig själv och allt destruktivt som långsamt dödar mig. Jag vill bara ligga ned. Se hur kvällen blir till natt. Ligga och titta upp i evigheten med alla dess små ljusglimtar. Jag vill bara känna det där ruset. Som att jag var hög. Hög på livet. Jag vill bara känna att jag lever. Är det för mycket begärt?